Ibland kan det vara skönt att känna att vi som tycker om trädgård ingår i en lång, ibland ganska mödosam, historia – en tradition med många människor som före oss har haft som målsättning att skapa något i det lilla och ibland till och med i det stora sammanhanget.
Boel Nordgren höll den 27/10 2021 ett spännande föredrag om kvinnor, utbildning, trädgård, professionalisering och arbetsliv.
I fokus stod kvinnors möjligheter att få tillgång till en formell utbildning i trädgårdsskötsel som kunde leda vidare till en plats i arbetslivet. Detta är ett forskningsfält som hittills varit ganska lite utforskat.
Hortus conclusus med Jungfru Maria. “Rhenmästaren” ca 1410-1425. Bild från Wikimedia Commons.
Kvinnor hade sedan lång tid arbetat och uppehållet sig i sina trädgårdar, vilket kan vara bra att inledningsvis nämna även om föredraget inte tog sin utgångspunkt i detta. I de högre stånden var trädgården under medeltiden (som på bilden en muromgärdad hortus conclusus) ofta kvinnornas privata plats. I de lägra stånden var det under århundraden bond- och torparhustruns plikt att sköta kålgården på det lilla småbruket.
Mest kända har kanske ändå de så kallade trädgårdskullorna blivit, de som vandrade ner från Dalarna till Stockholm för att hålla ordning i parker och på kyrkogårdar – men också i privata hem och på godsen i Stockholmsområdet. Det var länge status att ha en flicka från Dalarna som arbetade i trädgårdarna i t ex Djursholm. Se bild nedan. Men dessa kvinnor hade naturligtvis inte tillgång till en formell utbildning.
Kulla-Signe och Kulla-Maja med leksandsdräkter på greveparet Hägerflyckt-Posses Näsby herrgård. Bild från kulturarvstockholm, CC.
Sedan lång tid tillbaks hade nämligen bara män kunnat utbilda sig till trädgårdsmästare. Det var först 1891 som någon trädgårdsutbildning överhuvudtaget blev tillgänglig för kvinnor. Fram tills dess var skolorna endast tillgängliga för män. Alnarps trädgårdsmästarutbildning grundades på 1870-talet men det var först efter sekelskiftet 1900 som även kvinnor kunde gå där. Det dröjde dock till in på mitten av 1900-talet innan det blev vanligt att kvinnor också gick denna utbildning.
I den samtida diskussionen om kvinnors möjligheter att utbilda sig i allmänhet och till trädgårdsmästarinnor (som det ibland kallades) märks bland andra Sophie Adlersparre som var en pionjär inom den svenska kvinnorörelsen. Hon var en av grundarna till Tidskrift för hemmet, Nordens första tidskrift som riktade sig till kvinnor, som grundades 1859och år 1884 grundade hon Fredrika Bremerförbundet. Hon drev också frågan om att kvinnor skulle få tillgång till utbildning som trädgårdsmästarinnor. En inte oviktig debattör under samma tid, en man (sic!), var Olof Eneroth som bland annat understödde tanken på att kvinnor skulle kunna utbilda sig och yrkesarbeta i allmänhet men att de kanske var särskilt lämpade för olika slags trädgårdsarbeten; en uppfattning som även delades av Ellen Key. Annars fanns det under denna tid många (män) som tyckte att idén om att kvinnor skulle utbilda sig stred mot själva naturens ordning.
En av de skolor för kvinnor som bildades runt sekelskiftet 1900. Agdatorps trädgårdsskola. Bild från Nordgren, Boel (2019). Trädgårdsmästarinnans otrampade stig: Trädgårdsodlingens roll inom kvinnorörelsen och kvinnors väg in i trädgårdsbranschen 1859-1923. I: RIG: kulturhistorisk tidskrift 3/2019, s. 129-148.
Trots motståndet växte med tiden fler och fler utbildningar fram för kvinnor där de kunde få den formella kompetens man eftersträvade för att kunna komma ut i arbetslivet. Och med tiden växte också en allt större skara av kvinnor fram som använde sig av sina förvärvade kunskaper för att tjäna sitt uppehälle eller som kunde få tillgång till biinkomster de tidigare inte haft. Kvinnor kunde till exempel anlägga en fruktodling på ett litet jordbruk för att på detta sätt sälja frukt och förädlade produkter på en lokal marknad; de kunde utveckla en liten rörelse för att försörja sig själva utan en man vid sin sida; de kunde arrendera ett litet småbruk och driva detta utan en man vid sin sida; de kunde få livslånga anställningar som trädgårdsmästare på ett gods; de kunde i sin tur starta nya trädgårdsutbildningar för att utbilda fler kvinnor.
Föredraget slutade med en snabb blick in i 1900-talets trädgårdshistoria och denna skildring av det förflutna kröntes med namn som Ulla Molin och Ulla Bodorff. Båda fick sina mest kända skapelser förklarade som byggnadsminne 2010, Ulla Molin för trädgården i Höganäs och Ulla Bodorff för Källängsparken i Vimmerby.
